Anna Brummer, Sjukhusmusikern, Helsingfors
Vilken musik har omgett dig under ditt liv? Med vilka musikstycken skulle du vilja berätta om dina livsskeden för en vän som orkar och vill lyssna?
I mitt arbete som sjukhusmusiker på avdelningar för palliativ vård (för obotligt sjuka) ställer jag ofta den frågan och kommer då patienten nära på ett naturligt sätt. Så blir det ofta i kontakten med sköra människor.
Lasse är 75 år och har kämpat mot cancern i flera repriser, men nu går inte sjukdomen längre att hejda. Han vet att det snarare är dagar än veckor kvar. Han vill berätta för mig om barnbarnets besök som han så väntat på. De träffades senast på en musiktillställning där tonårsbarnbarnet sjöng ”Det bor en ängel i mitt rum”, och sången berörde Lasse på djupet. Han undrar om jag kan sjunga den för honom. Det skulle betyda så mycket för honom att få höra den.
Min erfarenhet är att sjukdom, lidande eller vetskapen om en nära förestående död ofta gör människan mer mottaglig för musikens beröring. I mitt arbete bland obotligt sjuka får jag på nära håll märka musikens frigörande kraft. Arbetet är både fascinerande och belönande.
Sjukhusmusikerns arbete kräver lyhördhet, förmåga till smidig växelverkan och en god portion flexibilitet vid sidan om det självklara, det musikaliska kunnandet. Den som jobbar med personer i sårbar ställning måste dessutom vara genuint intresserad av människor.
Den kvinnliga patienten med bäddplatsnummer 10-4 har en resignerad blick. Hennes ansikte känns slutet. Jag anar att hon liksom underkastar sig sjukhusrutinerna då det gäller provtagning, duschar, sköterskornas tilltal och tv:n som grannpatienten vill se på. När hon förstår att jag erbjuder musik uttryckligen för henne ser jag något förändras i hennes blick. – Det visar sig senare att sångerna hon valde beskrev den livslust hon förlorat. Sångerna tröstade henne och lindrade hennes ensamhet.
Ett pionjärjobb
Jag har inga förebilder i mitt arbete. Sjukhusmusikerns arbete är ett pionjärjobb, som jag utformat enligt det som blivit naturligt för mig. Sången är mitt främsta instrument eftersom jag besöker patienterna enskilt i rummen. Utöver de sjuka möter jag också deras närstående.
Pojken i rummet är inte äldre än 30, och hans krafter är redan så försvagade att han inte längre varken svarar på tilltal eller reagerar. Hans föräldrar står vid vardera sidan om sängen. De vet att han kommer att lämna dem och snart dö. Pappan berättar för mig att sonen hängt med i församlingen också efter konfirmandtiden, och att Pekka Simojokis Herra kädelläsi har varit viktig. – Medan jag sedan sjunger vänder pojken med slutna ögon sitt ansikte mot mig. Det blir en sista kontakt mellan föräldrarna och honom. Mamman lutar sig mot mig, och jag kramar om henne. Föräldrarnas tacksamhet mot mig är kännbar.
Av personalen på avdelningen får jag veta vem jag kan besöka. Förtroendet som uppstår mellan vårdarna och mig är av avgörande betydelse för att jag skall kunna göra ett gott arbete. Samarbetet är inte alltid lätt, det kan vara stor omsättning bland skötarna eller underbemanning. Att föra in musiken i ett sammanhang där den övriga personalen jobbar i skift har också sina utmaningar. Jag är ensam om att jobba med musiken som redskap, men jag träffar avdelningens frivilliga, psykologer, fysioterapeuter och samarbetar med sjukhusteologen. Med prästen planerar jag emellanåt gemensamma musiktillfällen.
Musikval
Heikki hinner jag träffa under flera månader och han tynar bort, om också mycket långsamt. I hans minnen återkommer barndomslandskapet i det förlorade Karelen och den långa, besvärliga evakueringsresan. Den mest betydelsefulla sången han vill höra om och om igen under mina veckovisa besök hos honom är Veikko Lavis Evakkoretki. Heikkis trötta ögon fylls varje gång av ordlösa tårar då jag sjunger sången. Jag upplever det som att han behöver få minnas och få berätta om det som hänt. Han behöver bli bekräftad.
Ofta men inte alltid har barndomens sånger en särskild plats i patientens liv. Det kan handla om visor föräldern sjungit för barnet, det kan vara sånger från skola eller söndagsskola. Musiken bär på minnen, och minnena tecknar livsberättelsen. Våra samtal utgående från musikminnena blir en viktig del av patientmötet.
Jag minns en mycket spröd och mager dam som var nästan 100 år gammal och hade uttrycksfulla, vackra ögon. Jag fick veta att hennes modersmål var svenska, och att hennes mamma sjungit Alice Tegnér för henne då hon var alldeles liten. Då jag sedan föreslog ”Sov du lilla videung”, och började sjunga sången kurade hon ihop sig som ett litet barn. Där låg denna 100-åriga kvinna vars livsberättelse jag fått ta del av, och jag såg en rysning gå genom hela hennes lilla kropp. Då visste jag att sången landat rätt.
Naturligtvis är tonårens musikupplevelser lika viktiga och omvälvande. Jag strävar till att förverkliga patienternas olika önskemål och under de sju år som jag arbetat som sjukhusmusiker har jag samlat på mig en bred repertoar. Det handlar om allt mellan pop, schlagers, musical-låtar, filmmusik, evergreens, visor, arior, barnsånger, psalmer, andliga visor och folkvisor. Och varje vecka stöter jag på någon låt som jag lovar öva till nästa gång. Men varken jag eller patienten kan med säkerhet veta om vi kommer att träffas igen.
Musik av alla slag önskas av mig, utom veritabel heavy-musik. Det beror, tror jag, antagligen på att jag träffar patienterna i ett sådant livsskede då de svåraste och tyngsta fajterna redan utkämpats, och känslolivet inte längre är upproriskt och häftigt.
Det har varit en stor omställning för mig att inse att en döende patient gärna vill lyssna på sin älsklingslåt eller -sång i enkel tappning, dvs. utan något ackompanjemang. Bandet, orkestern eller ackompanjemanget hör hen ändå inom sig. Det enkla är en styrka i mötet vid sjukbädden. För den som vill ha lugnande musik utan vokala inslag bär jag med mig min kalimba, ett afrikanskt instrument med mjuk klang. Med det kan jag skapa olika böljande ljudlandskap.
Föreställningen vid livets gräns
Patienten Gunilla: ”Mest av allt älskar jag höstens färger! Titta Anna, de där trädens grenar berör varandra. Jag är björken till vänster och Oskar är lönnen till höger. Vi fick ett gott liv tillsammans, 46 lyckliga år”.
Anna sjunger: ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” (Utdrag ur teaterföreställningen Vid livets gräns)
Behovet att berätta om mitt musikarbete för åldringar, sjukvårdspersonal, studerande, beslutsfattare, frivilliga på sjukhusavdelningar och för dem som vill veta mera om livets allra sista faser blev så stort att jag beslöt att tillsammans med skådespelaren Helena Ryti och regissören Jaana Taskinen skapa en teaterföreställning: Elämän rajalla / Vid livets gräns. Premiär blev det år 2019, och vi har hittills gett pjäsen på beställning inalles fyrtio gånger för olika publikgrupper, på båda språken. Föreställningen baserar sig på mina egna erfarenheter av patientmöten, och innehåller åtta musiknummer. Den har tagits mycket varmt emot bland annat i församlingar och på arbetsplatser.
Hannele 58 år vrider sig rastlöst i sängen och säger att hon absolut inte vill ha några psalmer eller religiöst, men att ”Suojelusenkeli” är hennes favorit just nu. Igen lär jag mig någonting nytt: Maan korvessa kulkevi (den mest älskade kvällsbönssången jämförbar med svenska Gud som haver) behöver alltså inte kännas som en andlig sång i ”den” bemärkelsen, trots att jag som musiker vet att just denna älskade sång tagits med i det finska psalmbokstillägget Vk 971.
Sjukhusmusikerns arbete är ett pionjärjobb, som jag utformat enligt det som blivit naturligt för mig.
Finansiering och framtid
Terhohemmet, där jag inledde sjukhusmusikerarbetet, har en koordinator för frivilligverksamheten, och hon har varit ett centralt stöd för mig under åren. Där har jag genom det praktiska arbetet lärt mig nästan allt som är värt att veta och kunna i möten med döende. Det har blivit så att arbetet uttryckligen på de palliativa avdelningarna blivit mitt arbetsfält trots att en sjukhusmusiker skulle behövas på andra sjukhusavdelningar också.
På Terhohemmet är min arbetsform bäst etablerad, och där lyfter jag lön. På Storkärrs sjukhus’ palliativa avdelningar i Helsingfors jobbar jag med hjälp av konstnärsstipendier, och det säger sig självt att en sådan verksamhet i längden måste finansieras på ett annat sätt för att kunna fortgå. Om inte kyrkans ekonomiska läge hade varit så svårt skulle jag rikta mina blickar till församlingarna. Sjukhus- eller vårdmusikerns arbete med sin starkt diakonala prägel skulle passa perfekt i kyrkans karitativa verksamhet.
Som freelancemusiker måste jag lära mig att leva med osäkerheten, men lyckligtvis genererar sjukhusarbetet musikeruppdrag vid bland annat begravningar. Också arbetet med åldringar och minnessjuka ligger nära till hands och jag erbjuder till exempel hembesök. Och så ger föreställningen Vid livets gräns mycket arbete; att marknadsföra, planera och genomföra föreställningarna är tidskrävande. Mina erfarenheter av åren som musiklekislärare och kyrkomusiker är mig till stor nytta: Det är mötet med den enskilda mänskan i musikens tecken som gäller.
Nu tillbaka till min fråga i artikelns början. Det kan vara givande att fundera på livsavgörande musik i ditt liv. Min egen önskelista är bred, men en jag inte kan undvara är psalmen ”Som sådden förnimmer Guds välbehag” Psb nr 468. Jag hoppas att jag, när min tid kommer, skall få höra den sjungas av någon av mina efterträdare.
Patienternas namn i texten är fingerade. Anna Brummer är utbildad kantor-organist och musiklärare, och har fungerat som kantor i Matteus församling. Den som vill beställa föreställningen Elämän rajalla / Vid livets gräns kan kontakta anna.brummer@gmail.com