Fotograf Linnea Ekstrand
Maria Björkgren-Vikström, församlingspastor i Åbo svenska församling
Jag kan inte nämna en enstaka händelse eller säga ett datum när jag visste att jag vill bli präst. Däremot minns jag tydligt hur jag en eftermiddag i skolans korridor, efter drygt 20 år som religions- och psykologilärare upplevde: Nu brinner jag inte mera för mitt jobb, jag måste vidare till något annat. Det var en sorg eftersom min läraridentitet var stark. Jag var lärare i tredje generation och hade hela mitt liv levt i skolårets rytm. Under studieåren hade jag ändå varit förutseende och gjort mig behörig också för prästyrket.
Jag blev prästvigd år 2020 på Mikaelidagen och förordnades till Åbo svenska församling som församlingspastor på deltid och sedan förra hösten har jag jobbat heltid. Det hade gått en lång tid mellan det att jag blev klar med mina studier (maj 1987) och mitt inträde i prästämbetet. Under åren som religions- och psykologilärare (27 år) och som sakkunnig i skolsamverkan och konfirmandarbete vid Kyrkostyrelsen (6år) har jag dock haft teologuppgifter och känt mig som teolog fastän jag inte varit prästvigd. Ändå var det ett stort steg att som 57-åring bli prästvigd och börja jobba som församlingspräst.
Jag hade under 32 år levt i ett prästhem, tio av de åren i biskopsgården i Borgå. Från sidan hade jag följt med prästens vardags men jag visste så klart inte hur det känns att vara präst, att tjäna vid altaret i mässan, sitta i sorgesamtal, ha förrättningar och att jobba på helgerna. Jag hade varit med om närmare 30 prästvigningar, planerat prästvigningskaffet i biskopsgården, samtalat med nyvigda präster och deras familjer. Från kyrkbänken hade jag följt med hur stolan och mässhaken kläddes på prästkandidaterna men jag hade inte själv känt tyngden eller kraften i dem.
När min man Björn lämnade biskopsuppdraget i Borgå hösten 2019 flyttade vi till Åbo där han fick tjänst vid Åbo Akademi. Vi ville båda flytta hit, här bor flera av våra familjemedlemmar. Jag märkte ganska snart att det var tungt att inne i veckorna bo i Helsingfors. Jag ville integreras i min nya hemstad, ville att livet skulle vara i balans. Samma vecka som coronapandemin bröt ut i vårt land fick jag ett samtal från min hemförsamling. De behövde en präst på deltid och frågade om jag var intresserad. Under Björns biskopstid funderade jag ibland på att bli präst men det hade inneburit att vi båda skulle ha jobbat på helgerna på var sitt håll. Nu var situationen en annan. Jag tog fasta på kallelsen jag fick från församlingen, funderade och bad Gud om ledning. Sen sökte jag fram mina betyg, ringde till biskopen som tyckte det var goda nyheter, konkurrensen av andra goda nyheter var inte så hård några dagar innan landet stängdes ner.
Det har varit fint och spännande att börja ett tredje skede i mitt yrkesliv. Jag har fått mycket stöd av mina arbetskamrater. I mitt jobb som religionslärare undervisade jag och försökte levandegöra vad religion handlar om. Som präst får jag i mötet med församlingsbor inte enbart undervisa om gudsuppfattningar, etiska frågor och traditioner utan jag får dela tron på Guds omsorg och kärlek i riter, samtal, bön och gudstjänster.
Mina erfarenheter från läraryrket och från åren vid Kyrkostyrelsen är till mycket stor hjälp. Jag har tillsammans med ungdomsarbetsledaren jobbat med församlingens samarbete med småbarnspedagogiken och lågstadierna. Det har varit jätteintressant att i praktiken få göra det som jag i sex års tid som sakkunnig vid Kyrkostyrelsen har fördjupat mig i.
Under mitt första år som präst har jag ibland glömt bort att jag är präst. Jag känner inte mig annorlunda på något sätt och det är inte heller lättare att be och leva kärleksfullt. Men när jag klär på mig prästskjortan, min prästdräkt eller alban och stolan känner jag mig trygg, glad och stolt.
Kläderna känns inte som bördor utan de påminner mig om det uppdrag jag fått ta emot och jag känner att jag är buren av Gud. Det är fint!