Yvonne Terlinden, TD, familjerådgivare, Karis-Pojo sv. församling
I vår tro ingår ett framtidsperspektiv som är gott. I Kolosserbrevet talas det som en framtid när ”Kristus blir allt och i alla.” Vi tror på ett gott slut. Men vår tids stora utmaningar väcker oro och tär på framtidshoppet. Och för många människor i dag är talet om ett framtida gott slut inte meningsfullt eller trösterikt.
För en del handlar det om en svårhanterlig diskrepans mellan den bibliska världsbilden och vår egen tids kunskap om jordens och universums tillkomst och framtid. Hur kan vi förstå t.ex. texten i Kolosserbrevet 3 där det talas om ”där uppe” till skillnad från ”här på jorden”? Är tidsperspektivet viktigt i talet om begynnelse och tidens slut? Från att ha förstått skapelsen som en viss punkt i tid och rum (begynnelsen) har många kristna frångått den tanken och ser skapelsen som ett fortgående skeende vars början man inte kan fastställa. Skapelseberättelsens tidsangivelser och beskrivningar tillmäts inte betydelse, utan kärnan i berättelsen är att Gud skapar. Behöver vi en liknande process när vi ser framåt; hur kan vi förstå de bibliska texterna om Jesu återkomst och tidens slut, vilken är de berättelsernas kärna? Går det att söka nya sätt att tala om hoppet utan att mista kärnan? Workshopen på Prästdagarna inbjöd till samtal som ett sätt att tänka på prov och söka tillsammans: söka större förståelse, nya perspektiv och frågor. Som utgångspunkt för våra samtalet hade vi några nutida teologers tänkande.
Cristina Grenholm: Rymliga ord
Teologen och författaren Cristina Grenholm försöker bejaka nutidens vetenskapliga världsbild utan att ge upp den kristna trons världsbild. När hon i sin bok Vår tro som min: levande trosbekännelse behandlar frågorna om Jesu uppståndelse och återkomst ger hon prov på en förmåga att inte förenkla men ändå våga ana sig till ett svar. ”Trosbekännelsens ord tillhör den rymliga sorten” skriver hon. Den vetenskapliga världsbilden igen beskriver världen med exakta ord som behövs för att ge en klar bild av något. Men verkligheten är, hävdar Grenholm, mångtydig. Det handlar alltså inte om att den kristna världsbilden står i motsats till den vetenskapliga, att den kristna tron skulle kräva att vi bejakar sådant som vi i vår tid vet att inte är möjligt. När vi alltså talar om uppståndelsen eller återkomsten handlar det inte om sakupplysningar; ”om vi uppfattar att Jesus stigit upp till himlen som en sakupplysning riskerar den att bli både banal och verklighetsfrämmande.”
Richard Rohr: Gud leder oss till något gott
Franciskanen Richard Rohr lyfter upp samma problematik: vår tro riskerar att ses som irrelevant och bli avfärdad om vi inte bättre lyckas ta vår samtids världsbild på allvar. I sin bok The Universal Christ. How a forgotten reality can change everything we see, hope for and believe beskriver han den franciskanska traditionens syn på inkarnationen: i skapelsen förenar sig Gud med den fysiska verkligheten. Det betyder att allt synligt, ”den fysiska verkligheten”, ”materien”, allt kroppsligt utan undantag är ett utflöde av Gud. Om man ser det så att världen runtomkring är både gudsuppenbarelse och Guds ”gömställe” går det inte längre att göra en stark gränsdragning mellan det andliga och det materiella, mellan naturligt och övernaturligt. Rohr kallar sin världsbild inkarnatorisk (incarnational), och menar alltså med det att man i allt ser Guds närvaro – inte panteism där allt är Gud, utan panenteism som betyder att Gud är i allt. Det finns en universell och djup verklighet i allt som finns, en transcendent verklighet.
Men det är ingen romantisk bild av verkligheten som Rohr beskriver. I verkligheten i oss och runt oss kan vi se mönster: liv och materia har en slutpunkt. Det är det vi kallar uppståndelse. Från allra första början har uppståndelsens kraft funnits med i form av den fortgående förnyelsen som präglar skapelsen. Det finns ett annat mönster också – allt lidande och all död som är en del av den här processen av fortgående förnyelse. Det mönstret kallar han korsfästelse. Verkligheten är ”avläsbar”, där kan vi uppfatta Gud och ta emot inbjudan, kallelsen att med vårt eget liv vara med och förverkliga Guds vision. Den uppståndne Kristus försäkrar oss att Gud leder oss till något gott.
Det handlar om att upptäcka och stärka enheten, kontakten, uppståndelsens kraft genom att sakta förändras och så förändras kyrkan och världen. Richard Rohr öppnar nya perspektiv i traditionellt kristet språkbruk – eller nygamla, franciskanska perspektiv – genom de bibliska texterna.
Catherine Keller: sista chanser är äkta chanser
Den tredje teologen vi tog upp är Catherine Keller. I sin bok Facing Apocalypse: Climate, Democracy, and Other Last Chances hävdar hon att tanken på en lineär utveckling i vars ände finns ett Slut är farlig och behöver dekonstrueras. Keller poängterar att den bibliska förståelsen av ordet apokalyps inte är ”slut” utan ”uppenbarelse” eller ”avtäckning”. Därmed läser hon Johannes uppenbarelse som ett avtäckande av vissa mönster, inte som en syn om framtiden. Hon läser Johannes som en profet som avslöjar ett mäktigt mänskligt mönster som kan upprepa sig i våra dagar. Att möta apokalypsen i vår tid är därför att konfrontera destruktiva krafter, att avslöja ett handlingsutrymme där sista chanser visserligen är sista chanser, men samtidigt äkta chanser. När vi läser Uppenbarelseboken eller när vi avläser samtiden handlar det om att lära sig se mer än katastroferna, lära sig se att det i allt finns också möjligheter, kanske de sista, men ändå möjligheter.
Vår värld som vi känner den kommer att ta slut. Liksom många världar före vår har tagit slut. Keller påpekar att ”värld” är en timlig kontext för sina invånare. I den meningen har världar tagit slut på nytt och på nytt. Goda världar har gått under genom erövringar, slaveri, artutrotning och folkmord, men också genom radikal förändring. Onda världar som koncentrationsläger-världen eller slaveri-världen har också gått under.
Keller kallar sin egen hållning för Apokalyptisk mindfulness: en hållning som motsäger både optimistiskt förnekande och nihilistisk pessimism. En hållning som härbärgerar både hopp och tvivel, som inte slår sig till ro (varken i optimism eller pessimism) med risken att allt tar slut. Keller menar att en sådan mindfulness också tar Uppenbarelseboken på allvar – inte som uppenbarelse, utan som beskrivning av destruktiva, farliga mönster men också drömmar och hopp. I likhet med Richard Rohr ser hon att det är genom kontemplation och aktivism/aktivitet som vi förvandlas så att Gud kan göra sitt verk i världen, så att Kristus blir allt och i alla.